Läser om döda flickor, gråter en skvätt, skriven poesi i mitt huvud, fina vackra meningar om livet som aldrig får se ljuset. 140 sidor på en minut, halv fem som midnatt. Vill sova lite till så jag kan känna lugnet, får snöa ner som flingor på marken. Har få meningar kvar innan jag helt tappar fokus. Musik hjälper, slå på tragiska och känna sig levande.

Älskar fina texter som säger allt de vill och lite till.
Och fråga efter hennes namn tror jag inte att jag ska. Jag är lite rädd att hon ska heta nå't som inte låter bra.